Nu är jag inne på konstfack!

Här möts jag av långa avskalade korridorer med många dörrar och fönster in till olika rum och nya korridorer. Som en vit labyrint.
Väggar, tak och trappor är vitmålade. Dagsljuset kommer in från fönster i taket. Vita havet och Seminariegatan, som är det första man möter när man kommer in, är stora, öppna och ljusa.
Golvet är grått, endel dörrar är gjorda i stål. Det känns enkelt och stilrent.

Text och siffror är utformade med likadant enkelt typsnitt, på golvet, väggarna och dörrar, de hjälper en att orientera sig och hitta dit man ska. Fast idag gick jag vilse när jag skulle gå hem, jag höll på att inte hitta ut påväg från datasalen. Det var första gången jag kände mig lite skrämd av allt vitt, enkelt och neutralt. ha ha

Konstfack ger mig en känsla av möjligheter, möjlighet att göra något, något nytt.. Det känns spännande också, vad finns bakom dörrarna, vad för projekt pågår. Jag känner mig annonym när jag går runt här, jag vet inte varför men det är mysigt, det känns väldigt avslappnat.

Ett starkt intryck denna första vecka gjorde rektorn på Konstfack. Jag tycker att han sa så bra saker. Jag borde ha skrivit ned dem.
Det han sa handlade om att man ska lita på sin egen övertygelse, att inte låta sina egna prestations krav stå ivägen för sin egen utveckling, att även misslyckanden är utvecklande, att kunna ta kritik och göra det till något utvecklande och att sticka ut hakan...